Race Report Mozart100 15 juni 2019 – 109 km och 5200 höjdmeter i bergen sydöst om Salzburg

20190616_134455-0221141352867758367.jpeg

Jamen så var det då dags att gå över 100 km. Och det med visst besked. 109 km med 5200 höjdmeter längs vägen i bergen sydöst om Salzburg. I magiskt vackra Salzkammergut. Ber om ursäkt för att bilderna kommer huller om buller och säkert både en och två gånger. Sorteringen blev mig övermäktig…

20190615_145839-016045820154710566488.jpeg

Alltså: Mozart100 (som ju borde heta Mozart109) 15 juni 2019 blev dagen att knäcka denna ändå ganska magiska gräns för bergs-ultra-löpare. Och som cocktailbär på de inlagda päronen bestämde sig termometern för att peka på mellan 35 och 40(!) grader i skuggan den helgen. Att springa i den värmen är väldigt speciellt. Att springa 109 km och 5200 höjdmeter i den värmen är… tja… väldigt, VÄLDIGT speciellt. Dumt kanske någon t.o.m. skulle hävda. Nja… Inte nödvändigtvis om man vet vad man ger sig in på och anpassar sig. Faktum är att man på så här långa lopp har bättre möjligheter att hålla koll på sig själv och sin egen kropp än om man t.ex. maxar en vanlig mara. Detta eftersom allt går så mycket långsammare och man lättare kan ta till sig varningssignalerna. Dessutom har man en rejäl respekt för sträckan vilket gör att det inte finns någon som helst risk för att underskatta alla olika utmaningar under dagen vare sig det rör sig om värmen eller bergen.

20190615_131043-014591811368461522047.jpeg

För egen del hanterar jag värme relativt bra. Eller rättare sagt: jag är bra just på att känna av vad min kropp klarar av och således anpassa farten. För anpassa farten måste man absolut vid den typen av hetta.

Dagen innan race är hettan så tokig att det knappt går att vistas i solen. Över 40 grader i skuggan. Vid starten 05:00 på lördag morgon är det redan över 25 grader. Och även om kvicksilvret bestämmer sig för att stanna runt 35-37 grader och inte tangera 40-strecket blir det en regelrätt Hitzeschalcht som österrikarna säger.

1634798247412049028861135458.jpeg

Snällt nog hade arrangören lättat lite på pliktutrustningen så mössa och vantar i ryggan var inte längre ett krav. Hellre mer vatten. Men självfallet även regnjacka med huva. Ni som varit i bergen dagar med 30–40-gradig värme vet vad som väntar framåt eftermiddagen/kvällen. Just det: vansinnesurladdning i form av åskoväder. Temperaturen faller oerhört snabbt i åska, hagel och kraftig vind. Men mer om det senare…

1634810287763708111648386535.jpeg

Hur som haver: start 05:00 var det ja. Mitt i magnifika Salzburg. På Kapitelplatz framför Domkyrkan. Mozart och palats. Ganska speciellt att kunna starta en bergs-ultra mitt i en storstad. Dels beror det ju på att sträckan är så lång så man hinner till bergen även om man startar mitt i stan. Men kanske mest för att det finns gott om berg nära Salzburg.

20190615_145910-012551746553926888055.jpeg

Icke desto mindre blir ju starten, i sammanhanget, relativt flack och lättsprungen ut ur stan. Många sticker iväg väldigt snabbt, oroväckande snabbt. För snabbt skulle det visa sig för många, med tanke på den skoningslösa hettan senare under dagen. DNF-andelen (Did Not Finish) landande slutligen på mycket höga ca 40%! Belöningen kom således smygande till de tålmodiga ju längre dagen gick.

Att ha tålamod gjorde ju förvisso inte det hela så värst mycket lättare. 35 grader är alltjämt 35 grader. Och 109 km och 5200 höjdmeter är alltjämt rätt jobbigt.

20190615_195739-012001233493317517571.jpeg

Efter att ha gjort ca sju flacka och snälla kilometrar är det dags att börja gneta uppförs. Fantastiska trails i underbar österrikisk skog. Böljande och lagom tekniskt. Och hela tiden kuperat. Och varmt. Men ännu hanterbart i den tidigare morgonen. Jag tar det fortfarande lugnt. 15-18 timmar i den här värmen kräver att man är oerhört noggrann.

Förbi Hof bei Salzburg i riktning mot vackra Fuschlsee. Jag har sprungit många mil i dessa skogar och känner väl igen mig när vi börjar närma oss Fuschl am See. Än mer så när det verkligen börjar på allvar ut från Fuschl. Har det hittills varit vad man med lite god vilja kunnat kalla böljande (fast mest böljande uppåt) terräng blir det nu rejält brant uppför. Inte hel-knäppt förvisso men i alla fall 500 höjdmeter att ta på 7,5 km. Och mycket tekniskt bitvis. Och nu börjar hettan göra sig rejält påmind. Mellan aid-station i Fuschl och nästa aid station i Aich är det bara 14 km. Men de tar hela 2:20 att tillryggalägga. I en sol som nu kommit en bra bit upp på himlen.

20190615_074829-014439004547758251337.jpeg

Jag har fyllt på med så mycket vätska jag kan för just den här biten. Har studerat avstånd och terräng mellan aid stations noggrannare än någonsin och insett att det här är den längsta sträckan utan support. Har två liter i blåsan i ryggan och nästan en liter till i soft-flasks. Nästan tre liter sportdryck. Men inser snabbt att det gäller att hushålla med även så mkt vätska.

Biten upp mot Wallhüttenkopf innan det vänder neråt igen är löjligt jobbig. Just här har jag aldrig varit tidigare och blir överraskad över hur tekniskt det är. Och sen när jag tänker att nu kan det inte bli värre blir det just det. Värre. Det blir trappor. Hundratals branta trappsteg. Det kanske inte låter som att det skulle vara värre än riktigt brant och stenig terräng. Men det är det. Mycket värre.

20190615_150107-011428390205072450545.jpeg

Trappor innebär att varje steg måste se precis likadant ut. Måste vara precis lika långt och högt. Ett av knepen med att orka långt, länge och brant i bergen är att hela tiden variera sig. Flytta den värsta muskelanspänningen bara lite, lite. Kortare steg och fler. Ibland lite längre. Trappor är värdelöst. Och de är nästan alltid byggda för folk som inte är ute i 15-20 timmar. Dvs de är lite för höga för att det ska vara hållbart i längden.

Nåväl. Det är ju lika för alla och ska man ta sig upp här är det dessa trappor som gäller. Så upp kommer jag. Har för lite vätska kvar. Tänker att det är ok ändå. Det är ju bara nerför kvar till nästa aid station. Men jag vet ju att det inte är sant. Det är inte alls bara nerför till Aich. Dessutom betyder ju inte ”bara nerför” att jag inte blir törstig.

20190615_195704-011593565159138605408.jpeg

Min vätska tar obönhörligen slut. Men ändå på hanterbart avstånd från aid station i Aich. Tänker mer än en gång på de som inte hade tillräcklig koll på vilken lång sträcka utan support detta var. Misstänker att det för många var redan här som grunden till en DNF började läggas. Det är så gott som omöjligt att komma tillbaka från vätskebrist en så här varm dag.

20190616_134924-013979263090379709406.jpeg

Kommer ner i Aich. Jag har varit ute i ca 5:45 och inte kommit längre än 47 km. Men efter att ha doppat huvudet i fontänen på det lilla torget och fyllt på med vätska och energi inser jag att jag känner mig riktigt bra. Vilket ju är på sin plats eftersom de två riktigt tuffa stigningarna i loppet alltjämt är kvar och jag har nästan 10½ timmar ytterligare att spendera i löparskorna denna dag.

Även om jag tidigare kände att det var stigningen upp mot Wallhüttenkopf som innebar att loppet blev ett bergsultralopp på riktigt inser jag på väg ut från Aich att det ju bara var uppvärmning i sammanhanget. Nu blir det brant på riktigt. Uppåt i riktning mot Schafberg. En topp som förvisso inte är så hög, knappa 1800 meter, men tämligen spektakulär. Vi ska dock inte hela vägen upp utan vänder neråt igen redan vid Aignerriedel på dryga 1300 meter. Men 750 höjdmeter i teknisk terräng i ett svep räcker rätt gott. På så lite som 4 km. Nästan 190 höjdmeter per km. Tack för kaffet.

20190616_134651-015068023309873005188.jpeg

Hur varmt det är just nu så här vid pass 11:30 på dagen? Jotack ganska så varmt. De fyra km upp till Aignerriedel tar ganska prick en timme. 15 minuter per km. Vilket faktiskt är bättre än jag först räknat med. Orken är med mig bra. Känner att jag har bra koll på hur jag fördelar krafterna i hettan.

Efter aid station på dryga 1300 meter vänder det brant neråt. Tekniskt, smalt, stenigt, rötter. Med andra ord: hur kul som helst! Det här är jag bra på. Gott om krafter och fokuserat steg. Möjligen kan man tycka att det ju var förbannat jobbigt att de där 750 höjdmetrarna man just tog uppför ska kastas bort genom att springa ner igen och sen upp ännu högre på andra sidan Wolfgangsee. Fast tänker man så kanske man borde ha anmält sig till ett lopp någon annanstans än i Alperna.

20190615_101916-017864991519837881687.jpeg

Jag rasar fint neråt längs sluttningarna mot magiskt vackra Wolfgangsee. Utsikten är ögonbedövande. Det här är verkligen en av de vackraste platserna på jorden. Det hugger så klart redan nu i framsida lår i nerförsluten. Men så ska det ju vara en så här lång och kuperad dag. Det gäller bara att hålla det inom något så när kontroll. Och att se till att få i sig vätska och salt. I form av både rena salt-kapslar och gels.

Kommer ner i Ried just utanför den vykortsvackra byn Sankt Wolfgang mitt på Wolfgangsees norra strand. Viker av västerut längs sjön riktning mot lika, nästan provocerande, vackra och mysiga Sankt Gilgen i sjöns västra ände. Här har jag sprungit många gånger förr. Och vet om att det kommer en synnerligen elak knäpp uppåt. Stranden just här stupar nästan 250 höjdmeter ner i sjön. Så även om man följer strandlinjen mellan Sankt Wolfgang och Sankt Gilgen måste man upp och ner dessa höjdmeter.

20190615_131048-017965072521632731247.jpeg

Väl nere vid sjön igen slår det mig att över hälften av distansen är hanterad. Klockan surrar 60 km längs med stranden in mot Sankt Gilgen. Lite irriterad över att jag inte kom ihåg att fira lite efter 54,5 km då exakt halva sträckan var tillryggalagd. Men värre saker har väl hänt i världen intalar jag mig. Rent höjdmetermässigt är jag också ungefär halvvägs även om den allra mest brutala stigningen är kvar. Den upp till Zwölferhorn som väntar precis på andra sidan aid station i Sankt Gilgen. Men dit är det alltjämt ett par kilometer.

20190615_145828-026742702607069238832.jpeg

På de tre, fyra platta kilometrarna längs sjön in mot Sankt GIlgen känns kroppen riktigt bra. 60 km och 2800 höjdmeter är emellertid siffror som ska vara hanterbara så det finns ju ingen anledning att känna sig alldeles för uppspelt över att man fortfarande är med bra i matchen. Men jag känner att jag har full koll i hettan.

Värmen har emellertid utvecklat sig till att bli vår fiende nummer ett. Bergen, skogen, stigarna, rötterna och stenarna springer vi med, inte mot. De är allas våra vänner dagar som dessa. Det är därför vi som är här springer långa ultralopp i bergen. Men värmen… Värmen! Den är elak. Över 35 grader i skuggan nu. Och så värst mycket skugga finns det inte att hitta längs sjön.

20190616_134820-017238686275805825515.jpeg

Jag kommer in i aid station i Sankt Gilgen efter ca 62 km. Det liknar mer ett slagfält än en aid station. Redan efter 62 km i ett 109 km långt lopp. Folk ligger utslagna i den skugga de kan hitta. Jag inser direkt att jag nog mår bäst av alla löpare som är här just nu. Många har gått alldeles för hårt i värmen. Sannolikt är det redan här många kastar in handduken och bidrar till den ovanliga DNF-raten på uppåt 40%.

Jag tar gott om tid på mig. Massor med vätska i magen. Full blåsa i ryggan och två fulla softflask. Salta pinnar och Mannerschnitten (d.v.s. österrikiska wafers). Jag hävdar f.ö. alltjämt att man kan springa alla ultralopp i hela världen på just Mannerschnitten och/eller Pågens kanelsnäckor som enda fast föda. Nästan i alla fall…

20190616_134951-017856853968993913935.jpeg

Nu är det dags att ta sig an Zwölferhorn. Nästan på pricken 1000 höjdmeter på 5 km. Yepp… Det blir 200 höjdmeter på varje kilometer. Som ska komma att ta mig dryga 90 minuter. Ett snitt-tempo på mer än 18 minuter per km.

Och vad klockan är? Just det; mellan 13:30 och 15:00. Var solen står då? Precis; så gott som rakt ovanför fontanellen! Det mesta av klättringen går över öppna alpängar. Bedårande vackert med utsikt inte bara över Wolfgangsee utan även över Mondsee och Attersee. Men i ärlighetens namn är fokus inte på det. Fokus är uppåt, uppåt. Och på vätska, vätska, salt, salt.

20190616_135055-011458240938801417748.jpeg

Ungefär en tredjedel upp kommer jag ikapp en britt som ser ut som att han sålt hela Smålands smörlager och tappat vartenda pund. Han tittar bedjande på mig och frågar om vi är uppe snart. Jag, som varit här tidigare och är smärtsamt medveten om hur långt och brant det är kvar, kan inte säga mycket mer än att ”nej vi är ju inte det, det är långt kvar”. Men för att inte helt stjäla allt mod från honom slänger jag iväg ett fåfängt försök till uppmuntran i form av ”men sen går det härligt neråt och det kommer nog svalkande regn framåt kvällen”. Som om det skulle hjälpa honom här. Han sätter sig på en sten. Oklart när han reste sig igen och om han i så fall istället vände neråt, hemåt eller orkade vidare uppåt. Jag tror ändå på det senare. Han såg ut att vara av segt virke.

20190616_133805-01619874945088119695.jpeg

Själv greppar jag stavarna än lite hårdare och gnetar på uppåt. Stavarna ja; de har jag inte nämnt tidigare men det beror på att de är sådan självklar del av utrustningen på den här typen av långa lopp i Alperna. Alla har dem. Från segrande Pau Capell (ja, han Pau Capell som är världens bästa bergsultralöpare och senare den sommaren vann UTMB i överlägsen stil) till sist instapplande hjälte.

Så mycket mer att rapportera från dessa 1000 höjdmeter finns väl egentligen inte mer än att det bränner i den begynnande flinten och det går åt ytterligare nästan tre liter sportdryck. Men på något sätt så kommer jag upp. Och det med såväl vett som kropp i något så när behåll. Det är klart att jag är trött och börjar gå tom. Och värmen gör att man är lite trögtänkt. Men det närmast ofattbart vackra landskapet hjälper.

20190615_145837-012994838198444278586.jpeg

Jag är t.o.m. vid så god vigör att jag är lite (men bara väldigt lite) ledsen över att det inte lagts in en slinga på de magiskt fina stigarna på platån just nedanför Zwölferhorn. Här har jag haft några av mina finaste trail-upplevelser genom åren.

Istället för detta vänder vi direkt neråt från Zwölferhorn. Först en aid station ca 500 meter efter toppen. Sen i nordvästlig riktning neråt. Brant, brant i ett härligt inferno av rötter, stenar och smala stigar. Och faktiskt: som jag förutspådde kommer regnet. Som en underbar frälsning. Visst, det blir betydligt halkigare och lerigare på vägen ner. Men det är det värt. Farterna är vid det här laget ändå inte så höga att det kostar alldeles för mycket tid att hantera att det blir lite halkigare.

20190616_134802-017433499987612999723.jpeg

Det skulle dock visa sig att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Som vi egentligen alla hade på känn skulle regnet senare komma att utveckla sig till en alldeles enorm åsk- och hagelstorm. En sådan storm som endast en 35-40-gradig dag i Alperna kan leverera framåt eftermiddagen och kvällen.

Benen är trötta nu. Så här brant och tekniskt utför är jobbigt efter dryga tio timmar i löparskorna i bergen. Men det känns ändå bra och under kontroll. 800 höjdmeter längre ner planar det ut nere vid lilla byn Unterellmau. Genom Steinbach och tillbaka in i Fuschl am See där vi var även efter 31 km. Nu efter 78 km är här en större aid station. Här finns även våra drop bags som vi lämnade in före start. Och… trumvirvel… toooaletteeeeer! Så first things first.

20190615_195821-014646683272606664696.jpeg

Efter en välförtjänt paus på porslins-tronen blir det torra strumpor, fylla ryggan med andra hälften av energin som legat och väntat här. Pannlampan ner i ryggan inför eventuella kilometrar (eller mil) i mörker in mot det hägrande målet.

Regnet är alltjämt ganska lagom. Eller ja… det regnar ganska mycket, men det är fortfarande väldigt varmt och tryckande så det är ett välkommet regn. Nu är det relativt lättsprunget längs norra stranden av Fuschlsee. Även den här sjön har jag rundat mången gång förr. Det är riktigt kul trail-löpning. Om man startar i Fuschl am See alltså. När man har 80 km och 4000 höjdmeter i benen känns det plötsligt rejält kuperat och oändligt mycket jobbigare än man minns det.

1634868549102585246243629112.jpeg

Jag lämnar vackra Fuschlsee bakom mig och jobbar mig uppåt inne i skogen norr om Hof bei Salzburg. Den här delen är elak så in i helvete. Egentligen är det ju trail running de luxe. Ständigt upp och ner. Tekniskt. Smalt. Rötter. Stenar. Men nu är jag fan trött alltså. De 10 kilometrarna mellan km 83 och km 93 ser på höjdprofilen inte så mycket ut för världen. Men det är ett ständigt uppför eller nerför. Sammanlagt 400 höjdmeter på 10 km. Inget som sticker ut överhuvudtaget på ett sådant här lopp. Men när det kommer så här sent och i ett läge där man (trots att man vet bättre eftersom man studerat höjdprofilen noga) fått för sig att det inte ska vara så mycket höjdmeter kvar är det ganska förödande.

1634829874346488424183371063.jpeg

Och satans perkele vad det regnar nu. Nej förresten, det regnar inte. Det haglar handbollar (nästan… typ…). Det gör så ont i skallen att jag måste fälla upp huvan på regnjackan för att ta lite av smällarna. Temperaturen sjunker på bara några minuter med säkert 20–25 grader. Och vinden blåser upp till halv storm. Kylfaktorn är enorm på och i en svettig och energitom kropp. En rejäl regnjacka räddar nästan livet på mig i det här läget. Och återigen har det visat sig att pliktutrustningen på denna typ av lopp inte bara är där för att det ska verka som ett fränt lopp. Utan en rejäl regnjacka hade nedkylningen gått oerhört fort.

20190615_150104-017409140439959654743.jpeg

Och sen kommer åskan. Ni som har varit i Alperna vet att det är ett skådespel utan dess like både visuellt och i fråga om ljud. Knallarna rullar fram och tillbaka mellan bergen och himlen är oerhört vacker. Samtidigt är det inte utan att man känner sig lite liten. Springer och funderar lite på om carbon-stavar drar till sig blixten…

Vet inte hur många gånger jag räknar sekunder mellan blixt och knall. Hinner tänka mer än en gång att nu bryter de nog hela det här. Men det är, som alltid här nere, en rutinerad tävlingsledning. De vet precis var åskan befinner sig och, inte minst, var vi tävlande befinner oss längs banan. Vi är alla förbi de mest exponerade partierna alternativt har plockats av banan för att vi inte hann dit innan repet drogs. Således gnetar vi vidare.

20190616_134611-012964271167790926945.jpeg

Så här långt in i loppet är vi rejält utspridda i berg och skog. Det är en ensam sysselsättning att springa alp-ultror. Men vi samlas i kluster vid de aid stations som finns. Det går trögt nu. 14 timmar i löparskorna. Ett regn och hagel som inte låter sig beskrivas. Tordön som om Åskguden själv körde vändor i min löpar-rygga. Men mitt i detta inser jag samtidigt att många andra har det än värre. Det ska göra ont efter 95 km i bergen en 35-gradig dag som gått över i hagel och åska. Och min synnerligen kontrollerade taktik vinner fortfarande mark. Jag passerar medtävlare med jämna mellanrum. Behöver inte stanna alltför länge i aid stations där många andra nästan ser ut som att de gett upp. Tidigare nästan kokande. Nu rejält nedkylda. ”Lagom” är inte dagens ord. Den tyske långdistans-triathleten Sebastian Kienles ord ekar i min tomma skalle: ”If it’s hurting me, it’s killing them”. 😊

20190616_135038-028285339786895534274.jpeg

Vid 94 km kommer nästa käftsmäll. En riktigt saftig en. Nu är jag så pass trög i tänket att jag inte längre får ihop exakt var på banan jag är. Vilken av alla oändliga stigningar är det jag går in i nu? Ska det verkligen vara så här brant så här sent i racet tänker jag. Tittar på höjdprofilen som sitter på nummerlappen. Men får inte ihop det. Kan inte riktigt komma på var jag är. Den är inte detaljerad nog. Kartan jag har med mig är helt sönderblött så den gör ingen nytta. Tänker att jag fan inte kommer palla att ta mig upp om jag inte får bättre koll på var jag är och när den här stigningen slutar.

Upp med mobilen och in i Outdoor appen där jag sparat banan. Var är pricken som är jag? Ösregnet ställer till det. Mobilen tror jag trycker över hela skärmen. Hittar mig själv. Aaah just det… Nu vet jag. På väg upp mot Nockstein.

20190616_134900-011420955195698056980.jpeg

Det kanske inte behöver påpekas. Men 400 höjdmeter till att ta på knappa 6 km är just nu ingen lek. Vissa partier är riktigt branta. Sannolikt är de inte alls så vertikala som de känns men nu börjar jag närma mig 100 km, 5000 höjdmeter och 15 timmar. Det tar helt enkelt emot. Men jag är inte så ensam nu. Dels har jag rört mig stadigt uppåt i fältet. Dels har vi kommit in på samma bana som de som springer de kortare distanserna (21, 31, 42 och 78 km). Det hjälper att se andra som lider. Dessutom får man lite extra energi av att faktiskt passera flera som är ute på de kortare sträckorna. Allt som piggar upp är tillåtet i det här läget. Så även fåfängan över att ta sig förbi andra som springer kortare.

Regnet upphör, dagsljuset börjar så sakteliga ge vika. Åskan drar bort och lämnar en oerhört vacker himmel i kvällsljus efter sig med ömsom mörka moln ömsom orange brinnande himmel. Klockan slår över till 100 km. Heja och hurra! 100 km i Alperna. Men ingen anledning att jubla alldeles för mkt ännu. 9 km och nästan 400 höjdmeter kvar uppåt.

20190615_195700-019064733556938357196.jpeg

Och, inte minst med tanke på allt bagage i låren; 800 höjdmeter neråt! Hur så mycket brant nerförslöpning känns i låren efter en så lång dag? Tja… Som om nån hugger en sån där 80-tals-fondue-pinne med färgad plastplupp på skaftet i låret. Varje steg. Jomantackar.

Och ändå älskar vi det, alla vi som är ute på den här långa sträckan. Det är en smärta vi känner igen och som vi lärt oss hantera och även tycka om. Den är ju det yttersta beviset på att vi har rört oss till fots så fort vi förmår i bergen i många, många timmar. Vi som kommit så här långt vet dessutom att nu fixar vi det om vi bara håller fokus uppe utför. Nu är det så pass kort kvar att det går att kontrollera hem. Enda hindret är en krasch i någon av de branta utförsbackarna.

20190615_120111-017129084892213183203.jpeg

Jag kommer upp på Nockstein. Ett brant ”berg” bara en knapp mil från Salzburg. Det är bara 1000 meter högt men det är spektakulärt och första ”berget” sett norrifrån så utsikten norrut är milsvid. Söderut börjar Alperna på riktigt. Och i den nedåtgående solen som sätter eld på det som återstår av de mörka åskmolnen är det så vackert att det inte går att förklara. Det blir inte mindre majestätiskt av hur blödig i sinnet jag är av dryga femton timmar i bergen. I alla tänkbara väder och förhållanden. Jag är trött och tom och synnerligen mottaglig för naturens vidunderlighet. Gåshud och, inte minst, tacksamhetens tankar till min kropp och mitt huvud som låter mig uppleva det här.

20190616_135112-012074746125075022425.jpeg

Stannar upp någon minut och bara tittar på skådespelet. Samt tar kort på det så klart. Haha. Man har ju aldrig mer bråttom på den här typen av lopp än att man hinner ta kort. Sen är det dags att ge sig på 600 tekniska och blöta höjdmeter utför. Det är egentligen ingen idé att försöka förklara hur det är att springa 600 höjdmeter utför efter 15 timmar, 100 km och nästan 5000 höjdmeter i benen. Det räcker väl att säga att det gör ont i framsida lår. Riktigt ont. Stavarna hjälper. Viktigt att kunna bromsa farten även med överkroppen och inte låta de slaktade låren ta precis allt stryk.

Det är en ganska rolig(?) sysselsättning att hitta exakt rätt fart för att bara få rejäla krampkänningar men inte fullt ut kramp. Återigen hjälper det mig att jag har bra teknik utför. Det gör att jag kan springa på ganska fort. Vilket inte bara är bra för att det går fortare utan framför allt för att det gör att jag inte behöver springa och bromsa farten med framsida lår lika mycket.

20190615_180309-017124028725749403931.jpeg

Hur det går till vet jag knappt men ner kommer jag. Och det i ganska god ordning. Kommer ner i Salzburgs östra utkanter. Tillbaka i stan! Efter 106 km och knappa 5000 höjdmeter. Ni som (av någon egendomlig anledning) läst allt från början och ända hit minns emellertid kanske att jag nämnt de slutliga summorna om 109 km och 5200 höjdmeter. Precis… Väl inne i stan har sadisten i banläggaren fått fritt utrymme.

Ni som varit i Salzburg kan säkert gissa vad de sista tre kilometrarna bjuder på. Korrekt; upp över Kapuzinerberg. Detta ”berg” ligger bokstavligt talat mitt i stan. 3–400 meter från Kapitelplatz vid floden Salzachs östra strand. En fantastisk skogs/bergs-park mitt i stan. Men i det här läget är det riktigt elakt. Det hjälper att jag dagen innan race var uppe på Kapuzinerberg. Det innebär att jag vet precis hur brant det är så jag inte får för mig att gå för hårt. Men det innebär också att jag vet att det faktiskt finns ett slut på uppförsbacken.

Kapuzinerberg reser sig dryga 200 höjdmeter ovan centrum. Naturligtvis inga siffror som skrämmer. Men i det här läget är det ganska jobbigt för att uttrycka sig milt. Det är trots allt dryga fem Abborrbackar på Lidingö att ta på en kilometer. Efter 107 km gjorda.

Har en tid haft sällskap med en kille (läs: gubbe ett par år yngre än jag) från Wien. Jag har visat vägen utför. Nu tar han över uppför och jag biter mig fast i hans löpar-rygga. Kilometer 108 tar nästan 20 minuter. Heja. Och mörkt har det blivit här inne i skogen. Pannlampa på inför utförslöpningen ut ur Kaputzinerberg-parken ner mot det hägrande målet.

163481028405805004668881932.jpeg

Min tur att dra vår lilla duo utför. Nu går det ju lätt. En kilometer utför hemåt. De där fondue-pinnarna sitter som pilbågs-svärmar över 300 Spartans i låren. Men vad gör det. Så länge man inte ramlar och slår sig halvt medvetslös är detta ju vår egen lilla Eriksgata. Att inga jublande massor kantar stigar och gator spelar ingen roll. Detta är varje bergs-ultralöpares egen stund. Ingen kan ta ifrån mig att jag varit ute i bergen i 16 timmar i mina Saucony Peregrine så fort min gubb-kropp förmår. Ingen kan ta ifrån mig hur obeskrivligt ljuvt en målraka smakar efter 109 km, 5200 höjdmeter och 16 timmar 10 minuter och 44 sekunder.

I mål! Tiden räcker till en 59e plats totalt och en 21a plats i gubbar över 40 år. Helt ok. Inte minst med tanke på startfältet med flera i världseliten på plats. I och för sig kom bara ca 280 i mål till slut av de ca 500 startande. Konstaterar senare att det hade räckt till en topp-5-placering i gubbar över 50. Ser således fram emot att om ett par, tre år ha som mål att etablera mig stabilt i topp-5-10 bland gamm-gubbarna i Europa på riktigt långa lopp i bergen 🙂

20190616_135038-014537568860061977535.jpeg

Mörkret börjar sänka sig. Den där lite egendomliga känslan av total tillfredsställelse och någon slags inre frid, blandad med tomhet över att det är över och att man inte längre är ute i bergen man älskar, infinner sig.

Jag sätter mig ner vid ett bord med en alkoholfri öl. Och ler det där leendet igen. Det där bergs-ultra-finisher-leendet som sitter fast i ansiktet. Som man inte kan få bort. Trots att man egentligen t.o.m. är trött i musklerna i ansiktet. Ni som har lett det där leendet vet vad jag menar. Inser samtidigt att här får jag nog sitta kvar ett tag. Att resa sig kommer att bli svårt på gränsen till omöjligt. Tur att stavarna är med.

Men alles in allem känner jag mig nästan överraskande lagom förstörd. Inte minst i benen. Det beror sannolikt till stor del på att det blev en så speciell tävling i den skoningslösa hettan. Det gick helt enkelt inte att springa så fort som benen skulle kunna ha burit mig. Jag var tvungen att anpassa farten för att inte systemet skulle koka över. Missförstå mig rätt. Jag är naturligtvis helt j-la körd i benen. Men så där magiskt über-trasiga lår som jag hade haft om vädret hade tillåtit en högre fart har jag inte.

Jag sveper min öl. Reser mig med mycken möda. Det är nu mörkt och klockan har passerat 21:30. Stapplar de 300 metrarna till hotellet. Tar en dusch och tackar såväl mina fantastiska skor som strumpor och tuben med FireProtector som jag smörjt in ”ni-vet-vilket-område” med. Så gott som noll skav. Efter 16 timmar i 35 gradig värme, åska och hagel.

1634798247094940777399039529.jpg

Sen slår det mig i min ensamhet med full kraft; satans jävlar vad hungrig jag är. Sen frukosten vid 03:30 har jag levt på gels, wafers och två power-bars. Och typ 400 000 liter sportdryck. Det är egentligen även först då jag inser att klockan ju är över 22:30 på kvällen. Vad finns öppet nu? Som tur är har food-trucksen vi målområdet öppet. Öl och burgare. Musik å stoj. Prisutdelning! Rätt fräsigt att se spanjoren Pau Capell och amerikanskan Sally McRae överst. Capell är utan tvekan världens just nu bäste bergsultralöpare och McRae hör definitivt till de 5-10 bästa i världen. Tävlingen är med i UTWT, Ultra Trail World Tour, och lockar således ett bra startfält.

20190615_094957-01826906544519743280.jpeg

Får hälsat på några österrikiska trail-vänner jag mött på olika lopp genom åren och sippar i mig min öl. Sitter för mig själv nåra minuter till. Intalar mig att det är för att kontemplera och ta in dagen till fullo. Fast egentligen är det ju för att jag vet hur ont det kommer göra att resa sig… Men upp kommer jag till slut och stapplar tillbaka till mitt lilla hotellrum och en oändligt skön säng. Somnar med känslan att hit ska jag tillbaka. En fantastisk tävling i fantastisk natur som lyckas med konststycket att kännas liten och familjär trots att den är del av UTWT och lockar flera ur världseliten.

Danke Salzburg! Ich komme sicher wieder zurück!

20190616_134455-016896867780899480667.jpeg

One thought on “Race Report Mozart100 15 juni 2019 – 109 km och 5200 höjdmeter i bergen sydöst om Salzburg

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s